Töntarna

Idag sa jag att jag skulle plugga. Har jag gjort det? Nej. Som vanligt.

Pluggar jag någonsin när jag borde göra det? Nej.

Istället har jag suttit & snackat skit med mamma och tittat igenom en massa gamla bilddagböcker. En del människor är verkligen deprimerande. Jag förstår inte hur vissa kan ha så mycket att klaga på när det gäller sig själva. Det är ändå sig själv man måste leva med hela livet, det är sig själv man ska vara mest rädd om, det är sig själv man måste kunna lita på. På något sätt måste man kunna trivas med sig själv. Hur ska man annars fungera? Hur ska man annars kunna fungera tillsammans med någon annan? Hur ska någon orka med människan över huvudtaget?

Jag ska inte påstå att jag är perfekt på något sätt, för det är jag inte. Jag har mina fel & mina brister, jag tycker inte att jag är bäst eller snyggast. Men jag går inte runt & klagar konstant. För det mesta trivs jag faktiskt relativt bra med mig själv. Jag är helt övertygad om att man inte kan må helt bra tillsammans med någon annan innan man känner sig bra i sig själv, innan man trivs & är tillfreds med den person man själv är. & det blir man inte genom att klaga & säga att alla hatar en & när de sen försöker säga emot påstå att de är dumma i huvudet. Det är ju faktiskt endast korkat. Förlåt om någon tar illa upp, jag kanske generaliserar alldeles för mycket nu, men jag tror att det är så. Jag mår själv bra (bättre) av att tro att det är så.

Jag har mina dagar då jag är tillfreds med mig själv. Idag var en sådan dag. Jag såg kanske för jäklig ut i mitt flottiga hår & stora tröja, men jag var tillfreds med mig själv & mitt liv. Mitt liv är jag i och för sig alltid tillfreds med, det är inte ofta jag har något att klaga på när det gäller det. Förutom när p-staven får för sig att göra sig besvär med att pumpa ut lite extra hormoner som kan gotta sig. Annars har jag ett väldigt bra liv. Faktiskt. Jag har en dunderunderbar pojkvän som jag efter fem månader och sexton dagar fortfarande inte hittat ett fel på (förutom att han är något kinkig på morgnarna ibland), jag har en bra familj, jag har bra vänner, musik finns & det är inte allt för mycket i skolan. Jag har det bra. Jag trivs. Jag börjar trivas i mig själv också. Jag börjar tycka om min stora rumpa & mina tjocka lår. Jag tycker inte att jag ser hemsk ut lika ofta som jag tidigare gjort. Har jag kanske fått i mig lite alkohol så kan det till & med hända att jag tycker att jag är snygg. Faktiskt.

Att jag har börjat tänka på det här sättet betyder inte på något sätt att jag anser mig själv vara mer än andra, utan bara att jag mår bra helt enkelt. Att jag skriver det här överhuvudtaget (& dessutom publicerar det där i princip vem som helst kan läsa det) är för att jag tycker att för få gör det. Jag tycker att det är tråkigt att läsa om alla som mår dåligt, som hatar sig själva & som inte kan förstå att någon annan kan tycka om en alls. Det är mycket roligare att läsa om någon som faktiskt trivs på ett naturligt & hälsosamt sätt. Inte någon som tycker att hon/han är bäst, störst & vackrast & inte kan förstå någon som inte håller med, utan någon som bara mår bra. Som inte har någon sjuk föreställning om att alla hatar eller älskar en. Jag är mycket väl medveten om att det finns människor som verkligen inte tycker om mig, samtidigt som jag vet att det finns människor som faktiskt älskar mig med. Det känns bra.

Jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Men det är som Timbuktu sjunger:

"Tänk dig lycklig, känn dig hel!"