Foolish Dreams.

Ibland saknar jag vänner jag en gång haft. Vänner jag varit bästa vän med. Vänner jag inte har någon som helst kontakt med längre. Vänner jag saknar.

Men, om jag tänker efter, saknar jag verkligen vännerna? Eller saknar jag vänskapen? Både och, skulle nog vara mitt svar. Jag saknar den vänskap jag hade med vänner när jag var yngre, den som egentligen var ganska jobbig. Den jag hatade ena dagen och älskade den andra. Men det var ändå en närhet. Inte samma närhet jag har till vänner idag, men det var en sorts trygghet. Det var vi i samhället (och vi var inte många), och vi både älskade och hatade varandra. Vi var sams och vi bråkade. Jag vet inte hur många gånger jag grät på grund av någon av de andra ungarna, och de grät säkert lika många gånger som jag, ändå var vi bra vänner. Bästa vänner.

Jag tänker speciellt på en av dem (jag vill inte nämna några namn då jag inte vet vad hon vill ska publiceras om henne på internet). Vi var osams ofta, och bästa vänner precis lika ofta. Hon var min första bästa vän, och fortsatte att vara det till den dag hon började högstadiet. Då hände något. Hon hade mycket läxor, träffade nya människor och skaffade så småningom en pojkvän. Vi hade fortfarande kontakt med varandra, men det var inte alls på samma sätt längre. Innan hade vi varit som syskon. Hennes föräldrar skilde sig ungefär samtidigt som mina, våra bröder var bra vänner också. När jag sedan började högstadiet tappade vi kontakten nästan helt. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var väldigt jobbigt, jag saknade henne varje dag. Det gick så långt att vi slutade hälsa på varandra i skolan. Jag vet inte om det var hon eller jag som slutade först, och det spelar ingen som helst roll, men då skämdes jag nästan över mig själv. Där gick min bästa vän (hon var fortfarande det, egentligen), och vi hade lovat varandra dyrt och heligt att vi aldrig skulle tappa kontakten. Att vi alltid skulle vara bästa vänner. Och där gick vi, på samma skola, i samma korrider, och hälsade inte ens på varandra. Efter ytterligare en tid tänkte jag knappt på det, och jag flyttade hit. Till Växjö. Här saknade jag henne ännu mer. Nu såg jag henne inte ens. Jag brukade läsa hennes blogg för att kunna veta lite hur hon mådde, och jag skämdes över att jag inte vågade ta kontakt med henne. Det gör jag fortfarande. Hon hade ett så annorlunda liv jämfört med mitt, jag visste inte vad jag skulle säga till henne.

Nu är hon mamma. Min före detta bästa vän. Min första bästa vän, hon är mamma. Det känns nästan overkligt att tänka på, trots att det var nästan ett år sedan hennes son föddes. Och jag är helt säker på att hon är en underbar mamma, precis som hon var min underbara vän.

Om du läser detta så är jag säker på att du känner igen dig, och jag hoppas att du inte tar illa upp för något jag skrivit. Jag är bara för feg för att skriva till dig själv.

<3